Dagens mystiska händelse 1
Morni allihopa,
måste berätta lite om situationen så att ni förstår dagens mystiska händelse.
Pappan i familjen är snäll och försöker skämta mycket (bra), men man får en konstig magkänsla när han är runt i kring, det känns precis som han saknar social kompetens, han vet inte hur han ska bete sig.. Ibland kan han säga eler göra saker som känns... omoget på något sätt och sånt man bara inte gör (mindre bra).
Till exempel, när Sara och jag satt och kollade på film i föräldrarnas rum (mamman skickade in oss dit och det var okej, för tvn var upptagen i vardagsrummet) så kom han hem från scouterna - där han är ledare, och sa "jag tror inte ni har något emot det här" och drog sedan av sig tröjan mitt framför oss för att byta till en annan. Kan ni tänka er, odjuret i skönheten och odjuret, en stor hårig best som "inte tror att vi har något emot det", jag trodde jag dog. Sedan en gång när jag kom från duschen i handduken så var han i köket - där jag måste gå förbi, och sa "skynda dig (till rummet) så inte Jane ser för då blir hon inte glad på mig" Ehhh?
Idag var alltså ännu en mystisk händelse, jag skickade ett sms och frågade om adressen till stället som hade gjort klart spegeln till den tomma ramen här i mitt rum. Han ringde tillbaka och berättade adressen och sen avslutade han med "vi måste prata mer" Jag blev lite ställd och undrade vadå? "Vi pratade mer när du var i Sverige" - "Nej det tycker jag inte" Då blev det som om han skulle prata bort det och så la han på. Vad är problemet liksom? Hade han väntat sig att vi BFF (best friends forever) eller vad är det frågan om?
Samtidigt så känns det som att det finns inget jag kan säga att han ska ändra på i det han gör eller så, för det är den han är som är konstig. Personligheten är vrickad. Tur att mamman är go och räddar de konstiga situationerna.
måste berätta lite om situationen så att ni förstår dagens mystiska händelse.
Pappan i familjen är snäll och försöker skämta mycket (bra), men man får en konstig magkänsla när han är runt i kring, det känns precis som han saknar social kompetens, han vet inte hur han ska bete sig.. Ibland kan han säga eler göra saker som känns... omoget på något sätt och sånt man bara inte gör (mindre bra).
Till exempel, när Sara och jag satt och kollade på film i föräldrarnas rum (mamman skickade in oss dit och det var okej, för tvn var upptagen i vardagsrummet) så kom han hem från scouterna - där han är ledare, och sa "jag tror inte ni har något emot det här" och drog sedan av sig tröjan mitt framför oss för att byta till en annan. Kan ni tänka er, odjuret i skönheten och odjuret, en stor hårig best som "inte tror att vi har något emot det", jag trodde jag dog. Sedan en gång när jag kom från duschen i handduken så var han i köket - där jag måste gå förbi, och sa "skynda dig (till rummet) så inte Jane ser för då blir hon inte glad på mig" Ehhh?
Idag var alltså ännu en mystisk händelse, jag skickade ett sms och frågade om adressen till stället som hade gjort klart spegeln till den tomma ramen här i mitt rum. Han ringde tillbaka och berättade adressen och sen avslutade han med "vi måste prata mer" Jag blev lite ställd och undrade vadå? "Vi pratade mer när du var i Sverige" - "Nej det tycker jag inte" Då blev det som om han skulle prata bort det och så la han på. Vad är problemet liksom? Hade han väntat sig att vi BFF (best friends forever) eller vad är det frågan om?
Samtidigt så känns det som att det finns inget jag kan säga att han ska ändra på i det han gör eller så, för det är den han är som är konstig. Personligheten är vrickad. Tur att mamman är go och räddar de konstiga situationerna.
Kommentarer
Trackback
