att vara aupair på andra sidan jorden

Ja, jag hade tänkt berätta lite om mitt första intryck av failjen jag lever hos.

Det här är troligtvis det modigaste jag gjort i hela mitt liv, jag menar ta ett flyg till andra sidan jorden med vetskapen om att man inte ska träffa alla man har nära på ett helt år, för att bosätta sig i en helt okänd familj...
Jag är mer än väldigt tacksam för den första veckan Sara och jag fick i Melbourne. Vi hann ladda om batterierna, komma in i kulturen något och framförallt - bättra på vår engelska.

Men dagen innan det var dags för att ta flyget upp till Brisbane för att träffa familjen, själv, var en av de mest nervösa någonsin. Jag tror inte jag sov mycket den natten och om man kan mäta ledsamhet och rädsla så var det nog uppåt en tio av tio möjliga. Jag fasade nämligen det värsta, att jag inte skulle känna mig trygg och att pappan i familjen skulle vara konstig. Jag hade fått en sån där magkänsla innan, ni vet när man verkligen känner att något inte är som det ska. Han hade sagt en del klumpiga saker och på ett sätt som kanske inte var speciellt "professionelt". Och just dagen innan började jag tänka på alla de här sakerna och inse att de faktiskt var konstigt, vilket jag inte hade tillåtit mig själv att förstå tidigare - då jag bara var överlycklig över att ha hittat en familj i Brisbane som ville ha hjälp på rätt tid som jag skulle dit.

Så det var med minus 100 i förväntan som jag satte mig på planet den 17e oktober för att möta familjen Davies. Jag hade ingen telefon jag kunde ringa från och jag hade inte deras nummer framme - om jag skulle behöva. Jag klev av planet och var lika darrig som ett asplöv och fasade över att möta en mystisk och inte alls välkomnande familj. Jag stod och väntade och undrade om de skulle känna igen mig när jag plötsligt kände någon knacka på min axel. Jag flög runt och tappade ena väskan i svängen och där stod de. Den till synes MCdonaldsmat-ätande familjen med den gigatinska pappan i täten. Flintis, 2 meter lång och minst lika bred med mörka nyfikna ögon och med en tyst samling av det som var hans familj bakom sig. Jag trodde jag skulle svimma. De var lite stela och jag märkte väl att de var lika nervösa som jag. Jag försökte prata på men de iakttog mest. Pappan försökte sitt yttersta för att visa familjen från deras bästa sida - så som att ungarna skulle lyssna på vad föräldrarna sa. Han försökte så hårt att han nästan fick ett utrbrott på minstingen när han inte villa gå bort från rullbandet då vi väntade på resväskan. En obekväm start helt enkelt.

När vi väl kom hem skulle vi åka och handla lite mat för att göra lunchen ihop. Jag landade nämligen i Brisbane klockan 10 på förmiddagen och nervositeten gjorde nog att alla var rätt ungriga. Mamman Jane, pappan Justin och jag satte oss i deras stora bil för att åka iväg till affären. Vi hann inte mer än plocka åt oss en grillad kyckling förrän nästa obekväma situation var på ingång. Pappan i täten (såklart) gick med raska steg mot kassan, som för att visa att han inte brydde sig om sötsakerna på vägen dit, och missade totalt den väldigt stora skylten "akta, halt golv" som en av städerskorna satt upp där hon så lugnt stod och moppade golvet. Det var med ett inte lika lugnt ansiktsuttryck som pappan i slow-motion flög, bokstavligt talat FLÖG runt fram och tillbaka i panik för att försöka hålla fotfästet men misslyckades och föll hårt mot golvet där han landade mitt på ryggen med en duns. Mamman stod med öppen mun och bara tittade på vad som precis hade hänt, och jag ville bara svimma, ännu en gång. Alla vände sig om och det blev knäppt tyst och pappan blev illröd i ansiktet. Han reste sig upp och plockade upp bitarna av det som var kvar av den stora skylten vilken han hade landat på. Hur stor är chansen liksom? Att landa på en skylt efter ett fall där det står "AKTA, halt golv"? Ja men det är väl självklart..

Vi åkte hem och gjorde middag av den ännu mera döda kycklingen efter smällen i mataffären (kycklingen flög också) och jag försökte göra mig lite kompis med ungarna. Kvällen blev ganska lugn, vilket var skönt och vi utbytte en del frågor. Jag märkte att pappan var lite lustig, ungefär som om han saknar social kompetens. Han är liksom snäll, men verkar ha noll koll på hur man uppför sig eller hur man för sigöver huvud taget. Han kan slänga ur sig de mest olämliga och klumpiga kommentarerna (vilket jag som tur har lärt mig) som man får låta gå ut genom öra nummer 2 lika snabbt som de kommer in genom öra nummer 1.

Så här i efterhand förstår jag att om det inte vore för min så låga förväntan på familjen, eller helt ärligt ingen förväntan alls - mer fasa över en monsterfamilj, så hade det nog inte gått så bra som det gör. Visst, jag kan känna mig lite obekväm ibland, ungarna kan vara värre än värst och verkligen skrika hur illa de tycker om att jag tvingar dem lyssna direkt. Men med det här i bagaget så vet jag att jag klarar det mesta. Det kunde ju knappast starta värre, så därför tar jag en dag i taget och försöker göra allt som jag kom hit för att göra. Jag är ju inte här för deras skull, utan min egen och försöker därför se allt positivt som resan för med sig! Vissa dagar är toppen, andra är inte riktigt lika tiptop. Men hallå, det är ju som vem som helst, under vilken dag som helst, det kallas vardag. Utan motgångar uppskattar man inte framgångar. Så om man ska börja gnälla för småsaker så kommer man aldrig må bra.

Så det här var mitt första möte med familjen, haha...