att vara aupair på andra sidan jorden

Klockan är snart ett på natten och alarmet ringer imån vid 7. Känns inte sådär himla bra.
Familjen ska nämligen till Frazer Island och jag ska följa med. Men jag har inte känt mig så himla bekväm i familjen på sistone.

De flesta familje som har au-pairer brukar skaffa nya när den "gamla" åker hem. De vill alltså ha extra hjälp och trivs med att ha någon mer hos sig.
I mitt fall är det så att mamman råkade bli av med sina 12 poäng på körkortet, vilket resulterade i att de varr tvugna att komma på en lösning vem som skulle köra och hämta ungarna från skolan. Lösningen var en au-pair och det blev jag. Men det har känts som att jag är den ständiga påminelsen av att mamman satte familjen i en situation där de var tvugna att skaffa hjälp - inget som de alltså valde frivilligt. Och det har känts som att de ser mig mer som en börda och något som ska bli skönt att bli av med nu när hon får körkortet tillbaka.

Jag tror inte att de tycker illa om mig på något sätt, det är bara det att det märks så väl när jag jämför med andra au-pairer och deras familjer. Att de vet hur de ska "hantera situationen" och vad för slags relation de ska ha med sin au-pair. Här har de varit obekvämt och de (oftast pappan) har ifrågasatt varför jag inte "umgås" så mycket med dem. Grejen är att om det är någon som startar en konvensation så är det jag som går till tvn där dem är / går fram till dem och pratar / frågar hur jobbet har varit osv. De är inte så att de kommer till mig och frågar hur jag har det / vad jag har gjort / eller på något sätt visar intresse för att jag ska trivas / ha det bra. Och det har blivit som en ond cirkel - när jag känner att det tar emot för dem att vara trevlig / bjuda på sig själv / säga hej och hej då (vilket borde vara en självklarhet då det är rent folkvett), så har jag dragit mig mera undan och har det resulterat i att jag inte ens ha fått en liten hint om att " det är klart du ska med på resan" "det här kommer bli jättekul" "en sista resa ihop, innan du åker"... ingenting har de nämnt om resan förutom en kommentar idag (dagen innan de ska åka) där mamman frågade "ska du fortfarande med till frazer?"

Så jag ligger här med en liten klump inom mig, vet att jag är 19 år och borde enkelt och bestämt kunna säga
"På senaste tiden har jag känt mig orättvist behandlad och inför resan känns det inte som ni vill ha mig med. Det känns inget kul alls och jag vill inte längre följa med."
Men varför ska det vara så svårt att säga det!!? Att säga NEJ, jag vill inte! Herregud, tre bokstäver, till och med två på engelska. No.

Jag har pratat med den nya familjen som jag ska till (tanken är efter resan till frazer - tisdag) och de är så himla gulliga. Jag får komma redan imorgon om jag vill de och de ordnar och styr så att jag ska kunna känna mig hemma, få nyckel och någonstans att vara om jag inte vill följa med dem på "äventyret" och så vidare... Enorm skillnad och så skönt det skulle vara att slippa klumpen genom att säga nej till min familj och flytta till den nya redan imorgon.

Vad är det som säger emot? Skuldkänslor? För vad? INGET! Nej nu Mathilda får du stå på dig, klappa dig på axeln och kläcka ur dig vad du känner. Ibland måste man göra saker man inte vill, när man vet att det kommer bli så mycket bättre efteråt.