att vara aupair på andra sidan jorden

Tänk att man ska vara så känslig så man ska behöva fara illa för något man inte ens själv åstadkommit! Det kallar jag osmidigt, och om jag bara kunde så skulle jag trycka bort det ögona böj, för det här är verkligen inte rättvist.

Som ni vet så var ju pappan på sjukhuset igår med ögat och skulle på återkontroll i morse klockan nio, och det visste jag för det sa han igår. Men så sa han också att han kunde köra bilen hem igår men att jag fick göra det ändå, eftersom jag körde in. Han pratade alltså inte om att jag skulle köra honom in idag, och det var absolut ingenting han frågade. Så i morse när jag hoppade i gymkläderna strax innan åtta för att åka och träna med Tilda som en liten uppladdning innan jobbet idag klockan 13, så sitter han vid bordet och jag frågar hur det är med honom, utan svar säger han bara
- Vart ska du?
- Till gymmet?
- Men du vet att jag ska vara på sjukhuset klockan 9?
- Ja?
- Gör du ett kort pass idag då?
- Näe, de är slut vid nio?!
- Ja men jag trodde jag gjorde klart för dig igår att du skulle köra in mig idag?
- Näe, det har du inte sagt? Men gud nu känner jag mig dum... vad ska jag göra?
- Ah du gör ju som du vill, jag får väl köra in då (och så pratar han med ironisk ton och håller för ena ögat som om jag ska tänka, ahmen han är ju blind - jag måste köra)

Jag blev så himla irriterad att han kan sitta och vara så irriterad och dumförklara mig för något han bara tog för givet, som jag inte hade en aning om. Men så sa han
- Nej men det är ju din lediga dag, du får ju ändå inte betalt för idag.

Som om jag inte gör ett dyft mer än vad jag är tillsagd! Näe, jag bara körde runt precis hela dagen igår, på min "lediga" dag och hann inte ens äta. Om han hade sagt "Oj, nej förlåt. Glömde jag fråga det? Jag skulle verkligen behöva din hjälp, vill du vara snäll och köra in mig?" Så hade de ju inte varit några problem. Men när han sitter där och blir så jäkla sur över att jag planerat något annat, eftersom jag inte hade blivit frågad om detta tidigare.. så får man noll lust att sticka till sjukhuset och spendera tre timmar där, för att sedan knappt hinna hem och slänga på sig kläder för att sedan åka till jobbet igen.

Så när han sa "Nej men jag kör in då" så sa jag okej, och "see you later"men inget svar fick man och mamman blev så sur så hon inte ens tittade på mig.

När jag kom hem så stod mamman och diskade och tittade inte upp då heller. Då gick jag fram och sa "jag känner mig jättedum, men detta var inget jag visste om. Jag har aldrig sagt nej till något innan, det skulle bara underlätta om jag fick veta saker jag ska göra tidigare så jag hade kunnat planera in det innan jobbet" Hon sa bara "Ah jag vet inte om han nu glömde fråga dig, men han antog väl att du kunde åka till gymmet en annan dag"

Klart jag kunde, om de inte hade blivit så jäkla arga för någonting som inte ens är mitt fel! Hatar när folk bara antar att man kan hjälpa till med precis vad som helst. Och att man bara ska förstå det själv?!

Nej nu var jag tvungen att avreagera mig. Och ändå ska jag sitta här och känna mig dum och bli ledsen för att de är supersura, nej fy och blä.

Hu vilken härlig start på en lördag. Jag undrar bara hur de kommer reagera när jag slutar här, när de inser hur mycket man faktiskt hjälper till med, som de bara tar för givet och inte ens ingår i de "normala" uppgifterna.

Liten kram idag, resten sparar jag.